måndag 11 april 2011

Jag kommer aldrig bli som mig

Jag tycker oftast att jag duger alldeles utmärkt. Jag är konstig, visst, men på ett ganska oförargligt sätt. Jag antar att de som väljer att spendera tid med mig gillar det. Inte heller är jag särskilt oattraktiv eller okunnig. Jag är ganska social och rolig.

Men jag kommer nog aldrig bli särskilt okänslig. Det spräckliga lilla självförtroende som jag likt en ballong blåste upp kring mig i yngre år kommer alltid finnas kvar. Det är hundra och åter hundra gånger bättre än de varit, men ofta när jag ser mig själv i spelen är det en 100 kilo tung 19-åring som apatiskt stirrar tillbaka.

Jag kommer aldrig sluta se henne. Och jag tror ibland att andra gör det också. Oftast tycker jag att jag är ganska förträfflig, på mitt vis, men andra gånger, ja. Det är så för alla, skulle jag tro. Lite då och då måste man samla sig och blåsa upp sitt ego igen.

måndag 31 januari 2011

Kom tillbaka till New York

Detta skulle bli en kommentar, men jag tänkte att har du RSS kan du kan se detta.

Du har raderat dig från alla hemsidor där jag kunde hitta dig och jag har bytt nummer utan att meddela dig. Jag är jätteoffentlig! Jättejättejätteoffentlig! Googla Clownmat och du hittar allt om mig! Googla mitt namn och du kommer till en sida med möjlighet att maila och ringa och smsa.

Snälla, gör det! Jag vill berätta för dig vad jag döpte min stora hund till i det senaste spelet jag är besatt av. Jag vill säga att oavsett vart jag flyttar har jag alltid tagit med mig presenterna du gav mig.

Jag vill veta om vi bara var unga och dumma. Och hur det går ute i skogen.

Jag vill veta om du fortfarande finns.

onsdag 24 november 2010

Resan till New York

Om du någon gång läser det här så tänker jag fortfarande på oss och vår stund på en bänk vid New Yorks påhittade skyline. Det är det finaste någon gjort för mig.

tisdag 10 augusti 2010

torsdag 29 juli 2010

Nejmen?!

Jag fick för mig att börja blogga igen, och upptäckte i samma veva att jag på något sätt blivit utestängd från min egen blogg. Kanske som straff. För ni vet, inaktiviteten. Och allt det andra. Men nu kom jag in, och det blir förmodligen dagens enda positiva överraskning.

måndag 7 juni 2010

668

Så många inlägg fanns det i den här bloggen innan den dog. Varför denna tystnad, undrar kanske folk som för länge sedan slutat läsa?

För jag skriver så mycket annars. Och när jag gör saker och skriver en massa dör bloggen bort. Av nån anledning.

Men idag kan jag berätta något. Idag åkte jag hem från jobbet för att kräkas. Och på pendeln sitter Spock.
"Spock!" höll jag på att ropa och peka.
Men istället satte jag mig ned och glodde. För han var galet lik Leonard Nimoy. Och det är svårt att vara lik honom utan näsprotes och kindbenskirurgi. Jag ville ta en bild med Iphonen, men då skulle jag behöva stänga av Spotify mitt i en riktigt bra låt av Mew.

torsdag 25 mars 2010

Jag förstår inte värdet av pengar om det inte räknas om i rupiies

Jag har fått min första lön. Eller jag har fått lön förut men aldrig på det här viset. Det är fem siffror i min lön. FEM! Jag kan ju köpa en hel liten ö-nation i Indonesien! Eller åtminstone känna mig mindre skyldig för att jag köpte skor som inte var på rea.

tisdag 16 mars 2010

Och så dör alla

Jag har tvättid till tio. TIO. Det är inte det minsta onormalt och ändå känns det som värsta grejen. Det är ju typ hela natten. Känns det som. Nu. När jag redan är trött som en igelkott i oktober. Det känns lite som när jag var barn och tvingade mig själv att vara vaken till nyårsfyrverkerierna fast att jag var så trött att jag grät. Typ så fast mindre drastiskt. Men vad ska jag skriva om när jag har världens tråkigaste blogg eftersom jag undviker att skriva om något som faktiskt händer.

Jag hatar förresten att tvätta i obekanta tvättstugor. Den där teknikskräcken som jag tror många känner inför datorer ("Jag kan ju göra feeeel") känner jag inför tvättmaskiner. Jag tror att om jag doserar det minsta fel eller råkar ta ett tvättprogram som inte är ämnat för den typ av textiler jag proppat in i maskinen så kommer hela niovåningshuset att sjunka ned i ett träsk skapat av den enorma lödderexplosion som min okunskap fört med sig. Och så dör alla. Eller så krymper jag mina bomullskläder. Katastrof, vilket som.

måndag 8 mars 2010

Men jag var ju överst i trappan och tåget stod på perrongen!

Det tog exakt sju dagar i huvudstaden innan jag för första gången sprang till pendeln och med ens blev en sån där stressad person som jag alltid sagt att jag aldrig skulle bli.

Annars är det bra!